Text: Per Magnus Nyhaug Eide
Efter att ha sett Henrik Elvestad slutföra amatörutgåvan av Paris - Roubaix i "The Master of Amateurs" bestämde jag mig för att det här var något jag också skulle kunna slutföra. Och när jag fick reda på att det också fanns en amatörversion av Around Flanders som gick under samma tidsperiod, planerades ett 11-dagars "träningsläger" i Belgien. Min sambo följde med som förare, fotograf och service, och efter att ha anmält mig till min fars resa till Flandern som en farsdagspresent registrerade han sig i Paris - Roubaix och gick med i hela resan. Onsdagen den 28 mars satte vi oss i bilen i riktning mot Roeselare i Belgien där vi skulle bo. Innan jag åkte köpte jag en Cycliq Fly 12-kamera som jag filmade båda loppet med.
Ronde van Vlaanderen Cyclo
Loppet som Alexander Kristoff vann 2014. Ett mycket hårt monument som verkligen testar en åkares kapacitet över mycket hårda branta backar / backar som ofta är kullerstensbelagda. Och med kullerstenar menar jag inte den fina typen som finns på Norges stadens gator, utan djävulskt ojämna och ojämna kullerstenar som bara syftar till att göra livet svårt för dig. I amatörversionen kan du välja mellan att cykla 74, 139, 174 eller 229 kilometer. Vi valde att cykla den längsta vägen för att få så många kilometer och backar som möjligt när vi först var här.
Ronde van Vlaanderen Cyclo är en tur resa. Och om du är van vid att turnera i Norge kan jag berätta omedelbart att detta inte alls kan jämföras. I Norge är jag van vid att cykla runt lopp, kämpar för att ligga på hjul, rulla och stanna vid matstationer. Här pratade de tillsammans, frågade var de kom ifrån, stannade vid matstationerna, skrattade lite av all galenskap innan de gick vidare och önskade de andra lycka till på resan. En mycket bekväm och avslappnad atmosfär. Den enda nackdelen var att du var tvungen att avsluta inom en viss tid. Men om du håller en god hastighet och undviker många olyckor är det inget problem.
Efter att ha läst lite om loppet och hur man ställde in cykeln gjorde vi några ändringar i utrustningen. Jag valde att lämna kolfibern hemma och tog med mig två Vittoria Rubino Pro Endurance 25 mm däck som jag satte på ett Shimano RS10 hjulsats som följde med min Gavia Imperiale SR2 cykel. Den enda skillnaden var att jag sänkte däcktrycket till knappt 6 bar. Dessutom bytte jag ut min 53-39T vev mot en 50-34T och lämnade min 11-28T patron på. I efterhand ser jag att jag väl kunde ha ersatt den senare med en 11-32T kassett för att få mig uppför backarna lite lättare.
Den faktiska starten var i Antwerpen. Som två av totalt 16 000 åkare gick vi ut med endast ett mål; att slutföra med heder inom tidsfristen. Efter en lång och lugn transportetapp på cirka 90 km började de första backarna. Något som gjorde resan "kortare" var att högst upp i varje lutning fanns ett skylt om hur långt det var till nästa lutning. På detta sätt kan vi sätta kortsiktiga mål i stället för att tänka på det totala avståndet. Åskådarna längs leden, både lokalbefolkningen och besökarna, skrek till oss och hejade på oss. Det behövdes, för senare i loppet när styrkorna började springa ut, var det motiverande att det var lite brus på sidan av banan.
Om du trivs bäst på ytorna och får skakningen av korta branta backar med en hög lutningsprocent är detta inte en tur för dig. Men om du vill utmana dig själv, ta bara resan. Med totalt 2160 meters höjdförstärkning på det längsta spåret, där det mesta av uppstigningen sker i backar som är cirka 1 km långa med en genomsnittlig procentsats på 10%, är detta en åktur som verkligen förbrukar krafterna. Eftersom kullerstenarna mestadels ligger i motsatta sluttningar, känner du verkligen varje sten genom dina armar eftersom hastigheten är låg. Efter att ha kämpat oss över lutning efter lutning var den mentala mållinjen på toppen av Paterberg. Därifrån var det nere och platt mot mål i Oudenaarde där vi efter drygt 10 timmar på cykelsadeln kunde man andas med lättnad och ser fram emot nästa helg.
Paris – Roubaix Challenge
Helvete i norr kallas loppet som Thor Hushovd aldrig lyckades vinna, trots att han lovade Johan Kaggestad sa att han skulle göra det. Han kom fruktansvärt nära 2009 och 2010, men tog aldrig steget upp helt. För att vinna detta lopp måste du vara orädd, tuff och lite galen i huvudet. Till skillnad från runt Flandern är denna tävling i jämförelse platt. Utmaningen är att av de 172 kilometer som är det längsta amatörloppet är 54 km täckta med den värsta kullersten du kan tänka dig. Dessa rangordnas enligt ett femstjärnigt system, där 1 är minst svårt och 5 är det svåraste. Men tro inte på något sätt att en tvåstjärnig är lätt. Ett av kriterierna är sektorns längd och jag upplevde att en fyrstjärna hade mjukare kullerstenar (i den utsträckning att de kan kallas smidiga) än en tvåstjärnig, men var betydligt längre. Även i detta lopp kan du välja mellan olika längder; 70, 145 och 172 km. Vi valde återigen den längsta vägen för att inkludera så många sektorer som möjligt
För det här loppet gjorde jag några fler ändringar av cykeln. Jag satte ett 27 mm Vittoria Pave-däck på framhjulet och sänkte däcktrycket med 0,5 bar jämfört med Ronde van Vlaanderen Cyclo. Jag applicerade också ett lager med 2,5 mm Lizard Skins-styrtejp ovanpå PRO Race Control-styrbandet som redan fanns på. Tillsammans med mina Castelli Arenberg Gel-handskar undvek jag stora blåsor på händerna, men även tre veckor senare värkte mina fingrar fortfarande efter den ojämna åkturen. Jag gjorde ingenting med flaskhållarna, men mitt Aerlite CompSL-flaskställ rymde flaskorna och jag tappade inte en enda.
Förvägstipset om att hålla mig så mycket som möjligt mitt i kullerstensavsnitten var lättare sagt än gjort, eftersom det fanns förare bakifrån på både vägcyklar, grusracers och mountainbikes som viskade förbi och gjorde livet ovanpå kullerstenarna lite mer nervös än jag hade förväntat mig. Men inga sura miner kom från dem som passerade, och denna tur togs också som en etapp på samma sätt som Ronde van Vlaanderen Cyclo. När du blir trött på den brutala kullerstenen blir frestelsen att gå ut på vägarna så småningom mycket stor. Här är det lugnare att cykla, men större risk för punktering, något vi lyckligtvis lyckades komma undan. Kullerstenspartierna kallas sektorer och alla sektorer har ett nummer. När du kommer längre ut i loppet minskar antalet i sektorerna. Liksom Ronde van Vlaanderen Cyclo är detta ett utmärkt sätt att sätta kortsiktiga mål i stället för att tänka på alla 29 sektorer eller de 172 kilometer som ska cyklas. Till skillnad från Tour of Flanders, som kort sagt är ett styrketest, är Paris - Roubaix både ett fysiskt och mentalt test. All skakning gör att hela kroppen värker. Händer och fingrar gör ont, och även om du vet att du inte får ta tag i styret för hårt, är det på kanten av tortyr att försöka räta ut dem efter varje sektor och återuppliva dem små fingrarna. Ryggen skriker och rumpan borde ha placerats väl i en bra stol snarare än på en sadel. En av de mest fascinerande sakerna är hur otroligt tyst och lugn asfalten låter och känns efter att ha kommit ut ur en kullerstensektor. När du äntligen avslutar den sista sektorn och förvandlas till den gamla och förfallna velodromen i Roubaix, är det som om all smärta försvinner (slappna av, den kommer tillbaka senare på kvällen) och du känner en enorm känsla av behärskning i det när du korsar mållinje.
Under de första två veckorna efter loppet var jag mycket tydlig att det här är något jag inte kommer att göra igen. Men efter att ha fått det lite på avstånd är jag inte så säker. Kanske tar jag tillbaka resan vid ett senare tillfälle. Till dig som läser detta och kan tänka dig att göra detsamma, uppmuntrar jag dig att ta chansen medan du fortfarande kan. Det är en upplevelse, ett äventyr, en dröm och ett minne för livet!